J'Accuse - Jag anklagar
Sidor: 1
[0 kommentarer] | [Skriv en kommentar]
Antal sidor: 1
Nu när Europaparlamentet har beslutat att rekommendera sanktioner mot Israel därför att det har fräckheten att försvara sig, och Europaunionen samtidigt har allierat sig med terrorismens fader Arafat, faller det sig lätt att man tänker tillbaka på det sorgliga kapitlet om den tusenåriga europeiska antisemitismen. Det har nu gått ett drygt århundrade sedan omvärlden skakades av Dreyfus-affären - en komplott av det officiella Frankrike mot en judisk kapten i franska armén - och det har gått drygt ett halvt århundrade sedan största delen av Europa var nazisterna behjälpliga i att fånga och tortera judarna i sina länder, och sedan skicka miljoner av dem till dödslägren.
Nu upprepas mönstret. President Bush har definierat en terrorist som den som urskiljningslöst attackerar civila för politiska syften. De som stöder, finansierar eller gömmer terrorister är också terrorister enligt samma definition. Det kan inte finnas tvivel hos någon om att den korrumperade och enväldige (visst, han blev "vald", men inte på livstid, och efter "valen" 1995 har inga nya tillåtits) Arafat alltjämt vandrar på terrorismens väg (till och med européerna och FN har uppmanat honom att vika av från den), men de europeiska länderna verkar nu själva sträva efter att sätta sig i samma bås som han.
Jag anklagar européerna för att politiskt och diplomatiskt stödja ärketerroristen Arafat och hans sällskap, och att vara villiga att vidmakthålla hans korrumperade styre för all framtid. Spåren förskräcker - först Jordanien (1970), sedan Libanon (1982) och nu Israel (2002). Däremot fördömer man det demokratiska och tappra Israel som i flera år har visat stor återhållsamhet; som har förlorat många hundra medborgare i terrordåd (ettusen sedan Oslo (1993) och fyrahundrafemtio sedan Intifadans utbrott); som har gjort långtgående eftergifter för fredens skull - man antog även Mitchell-planen och Tenet-planen för att få ett slut på fiendskapen. Det var inte förrän påskmassakern och flera därpå följande dåd höjde siffran på civila dödsoffer till 40 på en vecka, och 100 på en månad, som Israel agerade för att rota upp terrorns infrastruktur. Och istället för att stödja denna försenade och högeligen motiverade åtgärd, beslöt européerna återigen att välja terroristernas och tyrannernas sida och sälja ut demokratiers rätt till självförsvar (vem minns München -38?).
Jag anklagar européerna för att finansiera terrorism. De har överöst palestinierna med pengar som, istället för att användas till att höja den låga levnadsstandarden och bygga upp samhällets infrastruktur, har använts till att utbilda palestinska barn i hat, att framställa och smuggla in olagliga vapen, och att upprätthålla väpnade styrkor av dubbel storlek mot den överenskomna i Oslo. Man cementerar också en vana hos palestinierna att vara bidragsberoende, snarare än att främja produktivitet, kreativitet och fred. Faktum är att sedan EU tog den palestinska myndigheten under sina vingar har inkomsten per capita halverats, arbetslösheten fördubblats och blodsutgjutelsen stegrats lavinartat, jämfört med under den israeliska "ockupationen" som var
resultatet av arabisk aggression mot Israel 1967 - inte
skälet till den.
Jag anklagar européerna för att ge skydd åt terrorism, inte bara genom att hålla Arafat om ryggen, utan genom att vara passiva då arabiska och muslimska grupper i europeiska länder attackerar judiska heliga platser, judiska skolbarn och gudstjänstbesökare, vanhelgar begravningsplatser och sätter skräck i den judiska befolkningen som är hjälplös och inte har rätt att försvara sig. Det är lätt att föreställa sig hur människorättsaktivister hade reagerat om det hade varit en kyrka - eller i synnerhet en moské - som hade bränts istället för de hundratals judiska mål som angripits. Till skillnad från massorna av upphetsade muslimer som har smädat, löpt amok, attackerat och bränt, har de laglydiga judarna som varit målet för attackerna uppträtt med värdighet och hållit en låg profil medan man oroligt väntat på att myndigheterna ska agera. Och liksom i fallet med den judiska staten, som räknas som en olägenhet för européernas intressen i arabvärlden, offrar man den judiska befolkningen till förmån för den betydligt större - valberättigade - muslimska befolkningen. Detta kommer dock med säkerhet inte att hålla i det långa loppet, eftersom de som européerna tillåter att attackera andra, så småningom kommer att vända sig mot dem själva.
Jag anklagar européerna för att inte bara vara terrorismen behjälplig medan man pliktskyldigast låtsas ta del i "kriget mot terrorismen" - en kamp som bara den anglo-saxiska världen på allvar har tagit del i - utan också förtala den judiska staten liksom man historiskt förtalat sina judiska medborgare. Därmed främjar man antisemitism i sina länder, även om den döljer sig under benämningen "antisionism". Man anklagar judarna för att vara mördare, trots att det är de som är offer för mördare; man "har förståelse för" och rättfärdigar mördare och terrorister därför att de är "fattiga, nödlidande, ockuperade och frustrerade", och man kräver att Israel ska avstå från att slå sönder terrorismens nätverk, så att den kan bedrivas obehindrat. Man kan fråga sig vad européernas reaktion skulle bli om israelerna betedde sig likadant som palestinierna och sprängde bussar, fulla restauranger, och folksamlingar med civila. Skulle man inte kalla det "övervåld"?
I dessa dagar när Förintelsen ihågkoms och högtidlighålls runtom i världen, återupplever det
judiska folket i allmänhet och Israels folk i synnerhet minnet av den tusenåriga förföljelsen. Idag har de dock en stat som försvarar deras sak och deras liv. Dagens Israel står hellre upp och försvarar judiska medborgares liv (något som Europa aldrig genom hela sin historia brytt sig om att göra) även om man orättvist döms och baktalas. Hellre än att vara "storslagna och förlorade" (för att använda Churchills ord om Polen vilket övergavs åt nazisterna av samma européer) tänker man överleva, oavsett kritiken från Israels belackare.
Sidor: 1Raphael IsraeliProfessor i islamologi och Mellanösternstudier vid Hebrew University
Jerusalem
Skriv en kommentar till artikeln
