FIDIM

Frihet!

Sidor: 1
[0 kommentarer] | [Skriv en kommentar]

Antal sidor: 1
Diktatur är hopplöst ute, och snarare förr än senare kommer alla de förtryckande regimerna att falla. Vi är alla väl medvetna om vilket hot mot internationell fred och säkerhet de utgör, liksom vilket hot mot sina egna befolkningar de är.

Om något är imperialism, och påtvingande av åsikter så är det ”fredsdemonstranternas” och de mänskliga sköldarnas policy som i en 70-talistisk anda återetablerades i upptakten till kriget. Var det någonsin någon av dessa ”fredsivrare” som besvärade sig med att fråga irakierna vad de ville, eller åtminstone med någon form av empati försökte sätta sig in i deras situation om hur det är att leva under en Stalin eller en Hitler?

Ingen kamp för demokrati har någonsin varit gratis, och ”fredsdemonstranternas” hyckleri blottades när jublet på Bagdads gator kablades ut över världen. Den enda ”fredsdemonstranterna” tjänade med sina protester var Saddamregimen som utan kriget skulle få fortsatt ”mandat” att förtrycka, mörda och tortera irakierna. De mänskliga sköldar som åkte till Irak för att stoppa kriget var det bara regimen som ville ha där. Det framgick likaledes när några irakier för första gången fick möjlighet att fritt uttrycka sina åsikter och gjorde så på en banderoll där de skrev ”mänskliga sköldar – åk hem!”

Hade ”fredsdemonstranterna” månat om mänskliga rättigheter och rätten till liv, hade de sedan länge givit sitt stöd åt den sista utvägen som krig ändå är för att få frihet. 35 år är en lång tid att vänta, så visst finns det anledning till kritik mot USA och alliansen – varför dröjde det så här länge?

De 1000 civila människoliv som denna treveckorskonflikt hittills har kostat kan jämföras med de cirka 3300 som Saddamregimen under en lika lång period löpande mördade under sin tid vid makten. Totalt är det omkring två miljoner irakier som Saddam har haft ihjäl, vilket i sin tur är cirka 57 000 irakier per år. Därtill kommer alla offer för terroristattacker han har stött mot israeler, liksom de krig som Saddam initierade mot såväl kurder, som iranier och kuwaitier.

Fyra miljoner irakier har därtill tvingats fly landet. Hur många som har torterats kommer sannolikt aldrig att kunna summeras. Men en rimlig slutsats är miljoner, i alla åldrar, kvinnor som män. Genom den nya öppenheten som den nyvunna friheten medger kommer mycket att avslöjas. Kanske får vi även veta vilka som indirekt har deltagit i förtrycket, då vi också kan få förklaringar till varför de efterlämnade tortyrmanualerna bland annat är skrivna på franska.

Visst kan man välja att se alla svårigheter som ligger framför både Irak och regionen när Mellanöstern igår gick in i den nya eran. Men det går inte att bortse ifrån att Mellanöstern med Saddamregimens fall tog sitt första stapplande steg i riktning mot demokrati, därigenom i riktning mot en regional fred.

Genom Saddams fall finns det för första gången därför också hopp om fred mellan Irak och Israel, Mellanösterns hittills enda demokrati; en fred som kan skapa starka band mellan regionens två enda frihetsbaserade nationer. Det skulle å sin sida ställa hela den palestinsk-israeliska konflikten på ända, eftersom Saddam Husseins Irak var de palestinska arabernas bäste vän.

Nu har de i huvudsak bara Syrien, Iran och Saudiarabien att luta sig mot om de väljer att fortsätta våldet mot israelerna med mål att etablera en stat istället för Israel och inte bredvid. Men även dessa regimers dagar är räknade – faller de inte som dominobrickor i Saddams kölvatten, så kommer de att falla som ett resultat av kriget mot terrorn. Det kan i sin tur betyda att ett framtida demokratiskt Iran och ett lika framtida demokratiskt Syrien hinner inleda fruktbara förbindelser med Israel innan de palestinska araberna hinner göra det.

Demokrati är inte bara trendigt – det är även den enda möjliga vägen till fred och till en värld fri från terror.

Låt oss erinra detta när kriget mot terrorn går in i sin tredje fas, och låt oss komma ihåg att krig ibland är ett nödvändigt ont. Bilderna på jublande och befriade irakier, liksom deras välkomnande av de amerikanska och brittiska trupperna är det enda bevis vi behöver för att dra den slutsatsen.

Sidor: 1Ted Ekeroth
Ordförande
Lund

Skriv en kommentar till artikeln