Redaktionens kommentar: Med vänligt tillstånd från författaren, Stefan Dominique, publicerar FIDIM denna artikel om sionismen, vilken även finns att läsa på www.algonet.se/~br-punkt
(Brännpunkt Israel). Där finns även annat informativt material om Israel och den arabisk-israeliska konflikten att ta del av.
"Om Ni vill det, så är det möjligt." (Theodor Herzl)
Bandet med Eretz Israel har alltid varit starkt hos de olika judiska församlingarna runt om i världen (diasporan) och i medvetandet hos judarna som grupp. Om detta band hade klippts av och om judarna inte hade betraktat Eretz Israel som både sitt historiska och framtida hemland, hade judendomen förvandlats till en vanlig religion och en vanlig religiös grupp, utan vare sig etniska eller nationella element. Det som skilde judarna från de kristna eller muslimska majoriteterna bland vilka de levde under nära tvåtusen år av landsförvisning var inte bara deras specifika religiösa övertygelse, utan också deras anknytning till förfädernas avlägsna land. Det var på grund av detta som judarna betraktades av andra - och av sig själva - inte bara som en minoritetsgrupp utan som en minoritet i exil.
Trots det känslomässiga, kulturella och religiösa banden med Palestina, fortsatte judarna att leva i förskingringen. Man bad tre gånger om dagen om att Israel skulle återupprättas och att man skulle få återvända till Sion, och enskilda individer begav sig till Jerusalem. Då och då svepte messianska rörelser med sig både enskilda och grupper till Sion, men någon massrörelse mot Eretz Israel förekom på det hela taget inte.
För att försvara denna passivitet utvecklades religiösa, filosofiska tankar, som gick ut på att människan inte på egen hand skulle blanda sig i Guds planer om hur det judiska folket skulle frälsas ur sin landsförvisning. Den Allsmäktige, inte människorna, skulle avgöra när det var dags för det Utvalda Folket att återvända till Sion. Slutet av 1700-talet och tiden framtill 1880-talet var den judiska upplysningens (Haskalah) tidevarv. Denna rörelse förespråkade total nationell och kulturell assimilering av judarna som lösning på Europas "judiska problem". Ungefär samtidigt uppstod och utvecklades reformjudendomen i Tyskland. Även den rörelsen förespråkade assimilering och bröt med de traditionella nationella inslagen i den judiska religionen genom att stryka alla referenser till Sion och Jerusalem i rörelsens bönbok.
En aktiv rörelse för ett återvändande till Palestina tog inte fart förrän under den senare hälften av 1800-talet. Denna rörelse, som kulminerade i sionismen som en politisk makt och i etablerandet av staten Israel, har radikalt förändrat det judiska folkets situation och dess bindningar till Eretz Israel.
Varför aktiverades judarnas band med Eretz Israel just under 1800-talet efter så många århundraden av passivitet? Varför var det just i den sekulariserade 1880-tals atmosfären som ett band, som ursprungligen var av religiös art, blev till en betydande politisk faktor, som gav konkret innehåll till drömmen om återvändandet?
Den vanligaste förklaringen hävdar att sionismen dök upp som ett svar på de antisemitiska strömningarna i Europa, uppkomsten av rasteorier i Tyskland och Frankrike och pogromerna i Ryssland 1881-1882 samt 1903-1905. Palestina skulle snarare vara en tillflyktsort, en fristad, för flyktingar, än det utlovade landet för en på en gång gammal och ny nation. Men judarna hade ju förföljts under hela sin diaspora och varit utsatta för diskriminering och pogromer överallt där de levat. Den judiska historien i diasporan är en kronologi över förföljelser, diskriminering och trakasserier, vare sig judarna levt bland kristna eller muslimer. Judarna reagerade på dessa svårigheter med att flytta till andra länder, men inte till Palestina. Vad var det som fick dem att ändra uppfattning under 1800-talet och vända sig mot Sion?
Den antisemitiska politiken i Ryssland och de svåra pogromerna där ledde till att nära tre miljoner judar lämnade landet mellan åren 1882 och 1914. Bara en knapp procent av dem valde att resa til Palestina. Denna lilla grupp är emellertid betydelsefull när vi försöker hitta svaret på frågan om varför sionismen uppstod vid slutet av 1800-talet. Det faktum att en liten grupp valde att flytta till Eretz Israel i stället för ett nytt exilland kan inte enbart förklaras med att de "tvingades" ut ur Ryssland. Det fanns också något som drog dem till Palestina. Den fråga vi måste ställa oss är: Vad var det som drog dem till Palestina under 1800-talets slutskede och som inte fanns under århundradena dessförinnan?
Hur man än ser på saken var 1800-talet för judarna det bästa århundradet sedan templet förstördes (år 70 vt), både för dem som grupp och som individer. Genom den franska revolutionen, liberalismen och emancipationen fick judarna för första gången tillträde till samhällslivet i de europeiska staterna på lika villkor. För första gången åtnjöt judar medborgerliga rättigheter och likhet inför lagen. Skolor, universitet och yrkeslivet öppnades undan för undan för judarna. Emancipationen av Europas judar började i Frankrike med franska revolutionen 1789. Därefter följde Holland 1796; Belgien 1830; Danmark 1848; Norge 1851; Italien 1848-1870; Sverige 1865; Tyskland 1871; England 1858-1890; Ryssland 1917. Efter första världskrigets slut 1918 var Spanien det enda land i Europa, där judar inte åtnjöt samma rättigheter som landets övriga befolkning.
I början var judarna, som levde i samhällets utkant. Man levde i stor utsträckning på landsbygden och i så kallade shtetls i Östeuropa. Socialt var judarna fortfarande utestängda från den offentliga förvaltningen och de flesta yrken, i enlighet med den kristna kyrkans direktiv. De hade inte tillträde till skolor och universitet och fick inte tjänstgöra i krigsmakten. Hundra år senare, vid första världskrigets utbrott, hade det mesta förändrats och från att ha levt i samhällets utkant var judarna nu, både geografiskt och socialt, i samhällets centrum. Emancipationen hade fångat upp judarna och under inflytande av den judiska Haskalah-rörelsen hade man börjat assimileras.
Judiska författare och filosofer intog en framträdande plats i den framväxande socialistiska rörelsen: Karl Marx, Moses Hess och Ferdinand Lassalle, för att bara nämna några. Om nu 1800-talet verkligen var så bra för judarna, hur kom det sig då att detta århundrade skapade en rörelse, som försökte få judarna att lämna de stater där de levat, om än under tvång, i nära tvåtusen år?
Det som upplysningen gjorde med judarna var att ändra deras syn på sig själva och på hur de sågs av icke-judar. Före franska revolutionen karaktäriserades en jude av sin annorlunda och non-konformistiska religion. Upplysningen, liberalismen och sekulariseringen öppnade det europeiska samhället för judarna såsom jämlikar. För första gången sedan templet förstördes var judarna välkomna till skolor, universitet, offentlig förvaltning, det politiska livet och alla yrken som medborgare i en stat. Den religiösa tillhörigheten var i detta nya samhälle en privatsak. Det var emellertid just denna öppenhet, som skapade nya och svåra problem för judarna - problem som inte kunde lösas på traditionellt sätt.
Före upplysningen var utbildning och skolgång en religiös angelägenhet, både för judar och andra. Genom emancipationen kunde nu judiska föräldrar skicka sina barn till vanliga skolor, som var sekulariserade. De judiska skolbarnen kunde få särskild religionsundervisning och slapp i vissa fall deltaga i annan religionsundervisning. Eftersom de statliga skolorna var öppna på lördagarna (söndagen var den offentliga helgdagen i de kristna europeiska staterna), konfronterades judiska föräldrar med ett problem om hur man klarar av ett utbildningssystem, som står i konflikt med grundläggande judiska värderingar vad avser synen på sabbaten. Skall barnet gå i skolan på sabbaten? Skall barnet skriva på sabbaten? Problemet med den judiska identiteten hade uppenbarligen inte kunnat lösas genom liberalism och tolerans, utan i vissa stycken till och med försvårats. Att vara jude innebar inte längre bara att man tog ställning för sin övertygelse och stod emot trycket att konvertera. Nu blev det i stället en rad dagliga beslut, som avgjorde judiskheten och underströk skillnaden mellan judar och andra, inom ett jämlikt samhälle. Dessa problem och svårigheter hade judarna aldrig behövt konfrontera i ghettot, där man levt mer eller mindre isolerade från den övriga befolkningen, utan rätt att deltaga i samhällslivet. När nu de emanciperade judarna ville utnyttja de möjligheter, som deras nyvunna rättigheter gav dem och gå in i yrkeslivet, ställdes de inför problem. Ville man bli banktjänsteman var man tvungen att arbeta på lördagen. Samma sak om en jude ville bli läkare eller lärare i en statlig skola. Det sociala umgänget komplicerades av svårigheterna med kosher mat. En helt ny uppsättning problem och frågor mötte de befriade, emanciperade och sekulariserade judarna.
Ingen jude hade tidigare velat gå in i det gamla kristna samhället som jude, men nu när detta samhälle hade öppnats för judarna på jämlik grund ställdes ändå frågan om en judisk person kunde anse sig själv, och anses av andra, som fransk, polsk, rysk eller tysk. När de franska skolbarnen lärde sig att deras förfäder var gallerna, kunde då ett judiskt barn verkligen identifiera sig med dessa galler, och skulle skolkamraterna på allvar betrakta det judiska barnet som en äkta ättling till de gamla gallerna?
Problemet hette nationalism och var en av de rörelser, som genomsyrade Europa under 1800-talet.
Det som chockerade Theodor Herzl mest under den s.k. Dreyfusaffären i Frankrike 1895 var inte bara de starka antisemitiska strömningar, som drog över landet. Det som Herzl upprördes över än mer var det faktum att en helt och hållet emanciperad, integrerad och sekulariserad människa blev utsatt för en oförrätt bara för att han var jude. Det var svårt tänka sig en mer ojudisk och fransk person än kapten Alfred Dreyfus. Trots det, när det framfördes misstankar om förräderi och en av de misstänkta var Dreyfus, sades det allmänt bland folk att "naturligtvis är det han. När allt kommer omkring så är han ju ingen riktig fransman, han är ju jude. I Östeuropa var de nationalistiska strömningarna än värre och judarna hamnade ofta i svåra situationer. Om en judisk familj ville ge sina barn en icke-religiös utbildning, kunde de välja mellan en rysk, polsk, tysk eller litauisk, bara för att ta några exempel. Varje etnisk grupp slog vakt om sin särart och sina nationella anspråk. I detta nationalistiska klimat började sekulariserade judar att ställa frågor om sin egen historia och sin egen kulturs ursprung och om judarna inte borde intressera sig för sitt förflutna på samma sätt som andra grupper gjorde.
På detta sätt skapade liberalismen och nationalismen en ny självmedvetenhet bland judarna, en självmedvetenhet, som inte längre bestämdes i religiösa termer, utan inspirerades av den europeiska moderna och sekulära nationalismen.
Utvecklingen av hebreiskan som ett modernt talat språk och framväxten av en ny modern hebreisk litteratur, var det första steget mot en judisk nationalism. Eliezer Ben-Jehudas arbete med att modernisera och anpassa hebreiskan efter tidens krav var härvidlag ett ovärderligt bidrag till sionismen och den judiska nationalismen. Den politiska sionismen utformades av Leon Pinsker och Theodor Herzl och det är värt att notera att dessa båda inte kom från en traditionell judisk-religiös miljö. De var båda produkter av en europeisk utbildning och hade formats av de filosofiska idéer, som dominerade i Europa vid denna tid. Deras lidande var inte ekonomiskt eller religiöst. De svarade enbart på de nya ideologiernas utmaningar mot deras identitet. De sökte efter sina rötter och försökte skaffa sig självrespekt.
De judar, som bara var ute efter att överleva förföljelserna i Östeuropa, flyttade till Amerika. De som å andra sidan reste till Palestina flydde inte bara pogromer, ej heller var de ute efter ekonomiska framgångar. De sökte efter självbestämmande, identitet och verklig befrielse.
Den judiska nationalismen - sionismen - var således ett svar på den europeiska liberalismen och nationalismen i högre grad än ett svar på antisemitismen. Det är också skälet till varför rörelsen inte tog konkret gestalt förrän under senare hälften av 1800-talet.
Från praktisk till politisk sionism
Sionismens historia brukar delas upp i två avdelningar: före och efter den första sionistkongressen i Basel 1897. Verksamheten före Basel-kongressen brukar man beteckna som den "praktiska sionismen" och efter Basel talar man om den "politiska sionismen". Detta innebär emellertid inte att den praktiska sionismen upphörde att existera efter 1897, utan de två formerna fortsatte parallellt och ibland i kamp med varandra ända framtill den åttonde sionistkongressen 1907.
Namnet "sionism" myntades av den judiske skribenten Nathan Birnbaum i dennes tidning "Selbstemanzipation" och kommer från ordet "sion", som är ett av de bibliska namnen på Jerusalem.
Innan sionismens ideologi formulerades av Pinsker och Herzl (se nedan) förekom det sionistiska tänkare, som av ideologiska eller religiösa skäl framförde tankar om en praktisk sionism. Den tyske judiske (tysk-judiske) socialisten Moses Hess (1812-1875) förespråkade i sin bok "Rom och Jerusalem" (1862) att judar etablerade en oberoende stat, byggd på socialistiska principer. Detta skulle, menade Hess, leda till "det judiska folkets ekonomiska och sociala normalisering".
Rabbi Hirsch Kalischer (1795-1874) ansåg att Messias inte skulle komma förrän en stor del av det judiska folket hade återsamlats i Eretz Israel. I början av 1880-talet bildades Chibbat Zion-rörelsen (Älskare av Sion) i Ryssland. Chibbat Zion var en organisation, som arbetade för judiska bosättningar i Palestina. Bakgrunden till att rörelsen bildades var att utvecklingen i de östeuropeiska staterna tvingade judarna att antingen emigrera eller engagera sig aktivt i politiskt och socialt arbete. Samtidigt började judar, som varit ledande inom Haskalah-rörelsen att tappa tron på sin egen ideologi, som förespråkade assimilering som ett medel för judarna att uppnå jämlikhet i de stater de levde. Av avgörande betydelse för Chibbat Zion-rörelsens uppkomst var de svåra pogromer mot judar, som ägde rum i Ryssland efter mordet på Tsar Alexander II 1881.
Haskalah-rörelsens ledare, de s.k. maskilim, hade arbetat för att närma judarna och ryssarna och släta ut de religiösa och kulturella skillnaderna mellan de båda grupperna. Man strävade efter att bli behandlade och betraktade som ryssar hellre än judar. Denna uppriktiga önskan att assimileras i det ryska samhället möttes med hat och pogromer, initierade av regeringen såsom "folkets reaktion" mot "judarnas exploatering" av den ryska staten.
Myndigheterna införde hårda restriktioner, som begränsade judarnas inkomstmöjligheter, stängde ute dem från den offentliga förvaltningen och från den högre utbildningen.
Dessa antisemitiska åtgärder, som med all önskvärd tydlighet visade att försöken till assimilering inte varit framgångsrika, gjorde många maskilim desillusionerade. Det blev mer och mer uppenbart att upplysning och emancipation inte kunde förbättra judarnas situation och fler och fler människor vände sig till Chibbat Zion-rörelsen eller andra liknande grupper, för att finna en lösning på det "judiska problemet". Bland maskilim och judiska intellektuella började man analysera orsakerna till antisemitismen, men detta var inte den rätta tiden för ideologiska och filosofiska diskussioner. Det krävdes en praktisk lösning på ett akut problem och tiden var knapp. Tusentals judar hade flytt från Ryssland som en följd av pogromerna där och dessa flyktingars situation var mycket svår och måste få en snar lösning.
Precis som hos så många andra grupper av förföljda eller sämre lottade framstod Förenta Staterna som lösningen på alla problem och en väldigt stor del av de ryska judarna fann sin tillflyktsort där. Bland sympatisörerna till Chovevei Zion framstod emellertid Eretz Israel som det självklara målet för judisk bosättning. De flesta avdelningarna av Chovevei Zion stödde radikala nationalistiska program. I stadgarna till studentorganisationen "Ahavat Sion" (kärlek till Sion) hette det bland annat att "varje son av Israel, som medger att det inte finns någon räddning för Israels folk om det inte etablerar en regering i Eretz israel, kan bli medlem i föreningen". I stadgarna till Bilu-föreningen (Bilu= Bet Yaakov lechu ve nelcha - "I av Jakobs hus, kommen, låtom oss vandra [i Herrens ljus]" Jesaja, 2:5) stod det bland annat att läsa att "målsättningen för föreningen är det judiska folkets ekonomiska, politiska och nationella väckelse i Syrien och Eretz Israel".
Alla olika föreningar inom Chovevei Zion-rörelsen var överens om att vägen till framgångsrik bosättning i Eretz Israel gick via markförvärv och skapandet av en judisk jordbrukar- och hantverkarklass i landet. Marken skulle man förvärva antingen genom köp eller genom att de turkiska myndigheterna gav bort den till de judiska bosättarna, en förhoppning som snart nog kom på skam.
Våren 1882 började judiska nybyggare att anlända till Eretz Israel i relativt stor skala i den första "aliyan" (invandringsvåg) och turkarna utfärdade omedelbart förbud mot ytterligare invandring. Bland dem som lyckades ta sig till Eretz Israel 1882 fanns 14 medlemmar från Bilu-föreningen, vilka hade tagit sig dit för att arbeta som jordbruksarbetare. Trots de turkiska myndigheternas motstånd, lades grunden till de judiska jordbrukskolonierna 1882 och i juli samma år grundande Zalman Levinton och hans kamrater Rishon le-Zion, idag en stad med över 100.000 invånare. Vid ungefär samma tid bosatte sig en grupp judar från Rumänien i Rosh Pinah, som tidigare hade bebotts av judar från Safed, och Petach Tikvah, som hade grundats av judar från Jerusalem 1878 men senare övergivits, befolkades på nytt.
De nya bosättarna var emellertid dåligt förberedda på att möta de svåra lokala förhållandena och deras ekonomiska resurser var starkt begränsade. Det framstod ganska snart att de inte skulle klara sig utan hjälp utifrån och så småningom lyckades man att övertyga baron Edmond de Rothschild att ta på sig det ekonomiska ansvaret för Rishon le-Zion. Efter några år hamnade i stort sett alla de judiska bosättningarna under hans beskydd, med undantag av Gederah, som grundades av medlemmar ur Bilu 1884.
En av orsakerna till svårigheterna för nybyggarna i Palestina var att Chibbat Zion-rörelsen var splittrad i uppfattningen om verksamhetens mål och metoder. Detta medförde att resurser slösades bort och att viktiga beslut inte koordinerades mellan organisationens många avdelningar. För att råda bot på denna omöjliga situation, samlades man den 6 november 1884 i Kattowitz i Polen till Chibbat Zions första konferens. De resolutioner, som man enades om där, behandlade i huvudsak praktiska detaljer, exempelvis hur verksamheten skulle organiseras och finansieras. Man diskuterade överhuvudtaget inte den brännande frågan om hur man skulle ställa sig till kravet från vissa avdelningar inom rörelsen om att målsättningen skulle vara etablerandet av en självständig judisk stat i Eretz Israel. 1890 lyckades Alexander Zederbaum, redaktör för tidningen Ha-Melits, få den ryska regeringens tillstånd till att organisera "Samfundet för stöd till Judiska Lantbrukare och Hantverkare i Syrien och Palestina", senare känt under namnet "Odessakommittén". Det var första gången som sådan verksamhet kunde bedrivas legalt i Ryssland, men det innebar inte att situationen för landets judiska befolkning hade förbättrats. Ett år senare, 1891, utvisades alla judar från Moskva och detta i sin tur ledde till att första aliyan tog ny fart.
Chibbat Zion-rörelsens praktiskt inriktade verksamhet fick emellertid inte pågå utan kritik från oliktänkande. Även om de flesta sionister, både inom och utom rörelsen, såg etablerandet av en judisk stat som det slutliga målet för rörelsen, fanns det de som hade en annan uppfattning. Enligt en grupp, företrädd av författaren Achad Ha-Am (pseudonym för Asher Ginsberg, 1856-1927) var drömmen om upprättandet av en judisk stat så orealistisk att man i stället borde sträva efter att etablera ett "kulturcentrum" för det judiska folket i Eretz Israel. Denna "kulturella" sionism såg således sionismen som en lösning på judendomens problem snarare än en lösning på det judiska folkets svåra situation. I denna anda bildade Achad Ha-Am en underavdelning till Chibbat Zion för kulturella aktiviteter - Bnei Moshe-samfundet.
Den kritik, som Achad Ha-Am framförde inom rörelsen, föll emellertid inte i god jord och när Herzl dök upp på arenan och introducerade sin politiska sionism, gick den överväldigande majoriteten av Chibbat Zions anhängare med i den nya World Zionist Organization.
Theodor Herzl och den politiska sionismen
Den förste sionistiske tänkaren i modern mening var den ryske läkaren Leon Pinsker (1821-1891), som skrev boken "Autoemancipation" (1882). Han menade att en emancipation, som åstadkoms av andra inte kunde lösa judarnas problem. Pinsker skrev bland annat att "bland de folk, i vilkas mitt judarna lever, utgör de faktiskt ett särpräglat element som ingen nation lätt kan smälta. Uppgiften består nu i att finna ett medel, varigenom detta exklusiva element kan inlemmas i folkens förbund på ett sådant sätt att judefrågan för alltid undanryckes sin grundval".
Det medel som Pinsker avsåg var att en judisk stat skapades genom judiska organisationers arbete. I denna suveräna stat skulle förföljde judar få en tillflykt och ett judiskt folk med självkänsla, i jämställdhet med andra nationer, uppstå.
Närmast tänkte sig Pinsker ett område i Nordamerika eller det asiatiska Turkiet. han ansåg visserligen att ett förvärv av Palestina vore tilltalande, men vände sig bestämt mot varje strävan att binda sionismen vid detta land. Han menade att judarna framför allt inte skulle drömma om att återuppbygga det gamla Judéen; inte åter knyta an där deras statsliv en gång avbröts och krossades. Det "egna" landet, inte det "heliga" landet, skulle vara målet för judarnas strävan.
Herzl
Dr. Theodor (Binyamin Ze'ev) Herzl (1860-1904) föddes i Budapest och växte upp i assimilerade och icke-judiska kretsar. Vid 18-års ålder flyttade han till Wien, där han studerade juridik. Eftersom hans judiska bakgrund hindrade honom från att arbeta som jurist, började han verka som journalist och författare. Han engagerade sig i det "judiska problemet" och föreslog bland annat 1892 att problemet skulle lösas genom att alla judiska barn döptes. Han var inte den förste som kommit med det förslaget. Före honom hade den tyske reformrabbinen David Friedlander föreslagit samma sak och likaså kejsar Napoleon. Herzl övergav emellertid dessa funderingar, eftersom han visste att åtgärden inte skulle lösa judarnas problem så länge antisemitismen även drabbade de fullständigt assimilerade judarna.
Herzls bok
Grundtankarna i Herzls bok "Judestaten" (1896) är de samma som hos Pinsker och Herzl förklarade själv att han aldrig skulle ha skrivit "Judestaten" om han känt till Pinskers skrift. Man anser numera inte att Herzl skrev sin bok som en omedelbar reaktion på Dreyfusaffären (1894-1895). Herzl, som var korrespondent för den österrikiska tidningen "Neue Freie Presse", bevakade rättegången i Paris mot den för högförräderi anklagade kaptenen Alfred Dreyfus.
Även om han tveklöst påverkades av de antisemitiska stämningarna, som piskades upp i Paris under rättegången, hade hans övergång från att ha varit en fashionabel journalist, som trodde på assimilation, till övertygad sionist börjat tidigare. Av avgörande betydelse var att Wiens nya borgmästare, Karl Lueger, hade blivit tillsatt på grundval av ett antisemitiskt program. Att något sådant kunde få förekomma i bildningens Wien var för Herzl en svår chock. när sedan antijudisk agitation följde i Dreyfus-rättegångens kölvatten, i det land som först hade givit judarna frihet och jämlikhet, var det for Herzl endast ett bevis för att problemen var grundläggande och svårartade.
Utgångspunkten för Herzl i boken "Judestaten" är antisemitismen och han lägger ned stor möda på att bevisa att denna inte kan övervinnas och att total assimilering är otänkbar. Judefrågan var enligt Herzl inte ett socialt eller religiöst spörsmål, utan ett poltiskt. Därför kunde frågan endast lösas med bildandet - genom judiska organisationers insatser och diplomatiska förhandlingar - av en judisk stat. Herzl tänkte vid denna tidpunkt i första hand på Argentina, där baron de Hirsch tidigare hade försökt att bosätta judar, men ändrade sig senare på den punkten till förmån för Palestina. Palestina skulle, enligt Herzl, ha det företrädet att det "är vårt oförglömliga historiska hem ... blotta namnet skulle vara ett starkt gripande samlingsrop för hela vårt folk".
Till Herzls viktiga synpunkter hör att han ansåg en judisk stat vara av värde även för de assimilerade judarna i andra länder. Med sionismens seger skulle antisemitismen bringas ur världen, eftersom de judar som stannade därmed skulle ha bevisat sin lojalitet med den assimilerade staten. Han tänkte sig vidare den judiska staten som en politisk och social mönsterstat, varvid han fäste speciell vikt vid införandet av sju timmars arbetsdag och andra sociala välfärdsanordningar. Hans vision av den moderna judiska staten framgår av hans bok "Altneuland" (1902).
Herzl gjorde sina första försök att omsätta sionismens teori i politisk handling, när han vid den första sionistkongressen i Basel 1897 bildade World Zionist Organization (WZO). Kongressen avslutades med att det s.k. Baselprogrammet antogs som utgångspunkt för WZO:s arbete. Dess yttersta målsättning fastlades i dessa ord: "Syftet med sionismen är att skapa ett hem i Palestina för det judiska folket, och garanterat genom allmän lag".
De åtgärder, som skulle vidtagas för att förverkliga detta mål var:
1)uppmuntran av judisk bosättning i Palestina;
2)stärkandet av den judiska nationalismen; och
3) förvärvande av olika regeringars samtycke till sionismens målsättning.
Genom etablerandet av WZO hade man fått en organisation, som kunde binda samman judarna genom institutioner i de länder där det bodde judar. Man började också ge ut information på flera olika språk, för att hålla sina medlemmar och sympatisörer á jour med vad organisationens ledare sysslade med och vilka framsteg som gjordes.
Herzl hade en klar uppfattning om hur sionismens mål skulle förverkligas och han formulerade sin uppfattning i ett trepunktsprogram: Organisation, Erkännande och Kolonisation. Sionismens första uppgift var, enligt Herzl, att genom politiskt arbete skaffa fram ett juridiskt bindande dokument, som gav judarna rätt till självbestämmande i det område de slog sig ned. Han var en hård motståndare till att göra WZO till ett instrument för småskalig bosättning i Palestina och de bidrag till bosättarna, som gavs under hans tid som ordförande i WZO, kan betraktas som eftergifter till förespråkarna för den praktiska sionismen.
I egenskap av WZO:s förste ordförande genomförde Herzl en diplomatisk kampanj främst inriktad på det ottomanska riket och Tyskland, för att få stöd av de då relevanta politiska och militära makterna för judisk invandring till Palestina. Han var emellertid beredd att överge, åtminstone tillfälligt, Palestina och etablera den judiska staten i Uganda, när den möjligheten framfördes av den brittiske kolonialministern Joseph Chamberlain 1903.
Ugandaplanen röstades definitivt bort vid den sjunde sionistkongressen 1905, året efter Herzl död.
En kombination av de båda sätten att närma sig sionismen, det praktiska och det politiska, förespråkades av professor Chaim Weizmann och brukar benämnas "syntetisk sionism". Det var vid den åttonde sionistkongressen 1907 som Weizmann först talade om "syntetisk sionism", som enligt hans mening var två sidor av samma mynt. Politiska aktiviteter var, menade Weizmann, meningslösa om de inte stödde sig på praktisk bosättning i Eretz Israel och bosättningsverksamheten kunde inte på egen hand utvecklas till den omfattning som eftersträvades, utan politiskt stöd.
Det var i sammanhanget viktigt att få stöd från icke-judiskt håll, eftersom det var där som den politiska makten vilade.
Flera inflytelserika personligheter intresserade sig för sionismen och gav sitt stöd till rörelsen.
Palestine Exploration Fund, som etablerads i England 1865, var centrum för ett energiskt stöd för judisk bosättning i Eretz Israel. Bland dess medlemmar märktes arkeologen Charles Warren, som företog omfattande utgrävningar i Jerusalem och redan på 1800-talet spådde judisk suveränitet över landet, och Claude Reignier Conder, kartritare och Palestinaexpert, vilken i tal och skrift förespråkade ett uppfyllande av sionismens idéer.
Det förekom emellertid också motstånd mot sionismen och speciellt besvärligt var detta när motståndet kom från olika judiska grupper. The Central Conference of American Reform Rabbis antog i juli 1897 en resolution, som i skarpa ordalag fördömde sionismen.
Reformjudendomen var ända till 1935 motståndare till sionismen, men det året ändrade rörelsen uppfattning och sade att det var upp till var och en att själv ta ställning till sionismen. Idag stödjer reformrörelsen staten Israel.
Den ortodoxa judendomen var redan från början splittrad i sin inställning till sionismen. De sionistiska ortodoxa rörelserna Mizrachi och Ha-Po'el Ha-Mizrachi fick många sympatisörer bland de östeuropeiska judarna. Agudat Israel, en liten men aktiv grupp, var antisionistisk, eftersom man ansåg att sionismen var en sekulär ideologi som var oförenlig med ortodox judendom. Inte förrän under andra världskrigets slutskede övergav denna grupp sin antisionistiska inställning och 1945 deklarerade Agudat Israel att man var beredd att samarbeta med sionisterna.
Historisk sammanfattning
1881-1920
Ge mig Dina trötta, Dina fattiga,
Dina förtryckta massor som längtar
att få andas frihet...
Jag håller upp mitt ljus
invid den Gyllne Porten.
(Emma Lazarus, 1849-1887
inskription på frihetsgudinnan
i New Yorks hamn)
Det land som de judiska invandrarna kom till var i stora stycken ett land, som präglades av ett långt gånget förfall. År 1880 skrev den engelske kaptenen Charles Wilson om Galiléen att området "är vilt och obrukat". Verner von Heidenstam, som gjorde en resa genom Syrien och Palestina vid slutet av 1880-talet, skrev i romanen "Endymion" (1889) om det han kallade Österlandet att det
"står på randen till sin egen grav. Ännu en mansålder eller två och det torde inte återstå stort mer av dig Österland, än din mark och dina ruiner". I slutet av romanen finner man följande dialog mellan två av huvudpersonerna:
- Minns ni inte sagan om Endymion, den vackre ynglingen som Diana sövde för att få kyssa. Österlandet är Endymion, som utan att åldras sovit i tre tusen år och mer. - Miss Harven, svarade Blumenbach, som smittad av hennes stämning själv blev rörd. Den Endymion, som sovit här i tre tusen år och mer, dör, utan att vi märka det, under sömnen. Vi kyssa snart endast ett vackert lik.
I reseskildringen "Genom Palestina" (1893) skriver Uppsaladocenten Erik Stave om Jisreelslätten, sydväst om Nasaret, att den är "mångenstädes sumpig och ofarbar" och han tillägger "... slätten skulle ännu kunna gifva 30- till 50-faldt om den bleve ordentligt dränerad och utdikad". Idag utgör Jisreelslätten och områdena runt Gennesarets sjö några av Israels bördigaste delar.
Om marken nord och nordväst om Gennesaret skriver Stave:
"Vilka skördar den ännu skulle kunna framalstra ... Där man gjort sig besvär med att uppodla ett stycke av jorden, belönas arbetet med ett lovande vetefält ... undantar jag detta till tecken på gryende företagsamhet, så företedde hela slätten ett talande bevis på infödingarnas lättja och sorglöshet. På ett ställe hade de obetvingliga tistlarna alldeles förkvävt vetet, som stannade vid en höjd av omkring 1/2 meter, under det att de nådde öfver 2 meter i längd. Denna åker utgjorde den mest talande bild av 'säden som förkvävs av törne' ".
Om det område i norr, där vi idag hittar den israeliska staden Kiryat Shemona, skrev Erik Stave bland annat följande: "I nordost ... låg Hulesjön, omgifven av tjock disig luft och osunda sumpmarker".
Några decennier senare beskrev journalisten
Märta Lindqvist, signaturen
Quelqu'une i Svenska Dagbladet, i sin bok "Palestinska Dagar" (1931) Palestina som "stenarnas land" och
"ett högst jordiskt land, präglat av alla orientens särdrag, smuts, elände och fattigdom, fanatism och förfall". Vidare säger hon att
"trots brittisk överhöghet och sporadiskt förekommande utslag av västerländsk civilisation i form av undervisningsanstalter och barmhärtighetsinstitutioner, är Palestina dock fortfarande ett vilt land med otuktade naturförhållanden ..." Hon beskriver landet som svårt att ta sig igenom och kommunikationerna som dåliga.
"Det blir att hålla sig till det moderna, visserligen glesa men tekniskt fullgoda bilvägssystemet, tillkommet under den engelska regimen och till god del utfört av unga arbetare av judisk extraktion".
Till detta land kom de judiska nybyggarna, många av dem flyktingar från pogromerna i Östeuropa. Framtill 1881 förekom endast sporadisk aliya* (*Det hebreiska ordet "aliya" betyder "att gå upp" och används för att beskriva judisk invandring till Eretz Israel. Det är synonymt med uttrycket "shivat Zion", "återvändandet till Sion", vilket använts under hela den judiska diasporan.) av enskilda och små grupper. Från 1881, då den judiska befolkningen i Palestina uppgick till ca. 24.000 (nästan enbart fromma judar, som levde på allmosor och studerade bibeln), ändrade aliyan karaktär och form. Invandrarna, olim ** (** Olim är maskulin pluralform av det hebreiska ordet "oleh", som betyder invandrare till Israel.) började anlända i vågor, varje våg med sina egna motiv. Den första gruppen olim anlände 1881-82 från Ryssland och Jemen. Från denna tidpunkt och framtill andra världskriget numrerades invandringsvågorna.
Den första aliyan ägde rum mellan 1881 och 1904. 1882-84 var den främsta orsaken till invandringen pogromer i Ryssland och Rumänien. En andra våg kom 1890-91 och en tredje 1900-03. Antalet olim som anlände under denna tid uppskattas till 30.000-40.000. Dessa invandrare etablerade städerna Rishon le-Zion, Rosh Pinah, Zichron Ya'acov, Ekron och Yesod Hama'alah på mark, som tillhörde baron Edmond de Rotschild med hans stöd.
Den andra aliyan, som började 1904, motiverades också av pogromer (Kishinev 1903, 1905) och pågick framtill första världskriget. Många olim i denna aliya var s.k. chalutsim, pionjärer, som hade influerats av de revolutionära rörelserna i Ryssland och andra östeuropeiska stater. De kom som idealister och var genomsyrade av socialismens och kommunismens idéer. I Palestina fick de nu möjlighet att tillämpa dessa idéer i praktiken och man började långsamt och målmedvetet att bygga upp ett judiskt, socialistiskt samhälle, det s.k. Yishuv. Det hebreiska ordet "yishuv" betyder "bosättning" eller "samhälle" och används som benämning på det judiska samhället i Palestina före staten Israels tillkomst. Ha-Yishuv Ha-Yashan, det gamla Yishuv, avsåg de judiska församlingarna i Palestina före sionisternas ankomst och bestod av fromma icke-sionistiska judar.
Ha-Yishuv Ha-Meurgan, det organiserade Yishuv, avsåg den del av det judiska samhället, som utvecklades främst under mandattiden (1918 - 1948) och som organiserades av de judiska nationella institutionerna.
Det nya Yishuv
Det nya Yishuv (Ha-Yishuv Ha-Meurgan) började ta form under de två sista decennierna av det förra århundradet och den första fasen i utvecklingen avslutades i och med att först världskriget bröt ut 1914. Under den första och andra aliyan tillhörde Palestina det ottomanska riket, vilket var fientligt inställt till, och starkt begränsade, den judiska invandringen. När första världskriget bröt ut fanns det i Palestina omkring 85.000 judar. Vid krigets slut var antalet nere på knappt 60.000 som ett resultat av att över 20.000 judar hade utvisats av turkarna. I och med det ottomanska rikets fall fick Palestina en ny herre, Storbritannien. Den 11 december 1917 intog den brittiske generalen Allenby Jerusalem och satte därmed punkt för 400 år av turkiskt välde.
Sionisterna lyckades, åtminstone till viss del, vinna sympatier för sin sak hos britterna, till stor del genom professor Chaim Weizmanns skickliga diplomati. Den brittiske utrikesministern, Arthur J. Balfour, kallade Weizmann för "mannen som gjorde mig till sionist". Den 2 november 1917 utfärdade den brittiska regeringen den s.k. Balfourdeklarationen, i vilken man uttryckte sitt stöd för "etablerandet av ett judiskt nationalhem i Palestina". Detta åtagande från den brittiska regeringen upprepades i NF:s stadgar för mandatet Palestina, vilket Storbritannien blev utsett att förvalta. I inledningen till dessa stadgar, vilka NF beslutade om den 24 juli 1922, kan man bland annat läsa följande: "... the Principal Allied Powers have also agreed that the Mandatory should be responsible for putting into effect the declaration originally made on 2nd November 1917, by the Government of His Britannic Majesty ..." I artikel 2 i stadgarna för mandatet heter det att "The Mandatory shall be responsible for placing the country under such political administrative and economic conditions as will secure the establishment of the Jewish national home, as laid down in the preamble ..." "An appropriate Jewish agency shall be recognized as a public body for the purpose of advising and co-operating with the Administration of Palestine in such economic, social and other matters as may affect the establishment of the Jewish national home and the interests of the Jewish population of Palestine ...", står det i mandatstadgans artikel 4. De brittiska myndigheterna erkände World Zionist Organization (WZO) som den officiella judiska organisation med vilken mandatmakten skulle samverka och WZO fungerade i den kapaciteten framtill 1929, då ett särskilt organ, Jewish Agency, bildades för det ändamålet.
Under ett av den andra aliyans första år, 1906, kom David Gryn till Eretz Israel. Den första tiden i Palestina tillbringade han i Sejera, en liten bosättning i nedre Galileen. Där bidrog han, tillsammans med några andra, till upprättandet av den första judiska självförsvarsorganisationen i Palestina - Ha-Shomer. 1910 började han arbeta som journalist tillsammans med Yitzhak Ben-Zvi på den hebreiska tidningen Ha-Achdut, som var Poalei Zions (Sions arbetare) språkrör. Han skrev under pseudonymen "Ben-Gurion". Namnet hade han hämtat från en av ledarna för den stora judiska revolten mot romarna. Pseudonymen blev senare hans riktiga namn.
När första världskriget bröt ut blev han, tillsammans med tusentals andra judar, utvisade ur Palestina av turkarna. 1918, när han återvände till USA, där han hade tillbringat en stor del av sin exil, började han att organisera de olika judiska arbetarorganisationerna i en enad och mäktig organisation. 1920 kunde han proklamera bildandet av Histadrut, Palestinas Landsorganisation, och Ben-Gurion själv blev vald till organisationens förste generalsekreterare.
1920 är också årtalet för bildandet av en annan viktig judisk organisation, nämligen Women's International Zionist Organization (WIZO). Bakgrunden till organisationen är helt kort följande: 1918 besökte tre engelska damer, Rebecca Sieff, Vera Weizmann och Edith Eder, Jerusalem tillsammans med sina män, som var medlemmar i "The British Royal Commission for Palestine". Fattigdomen frodades i Jerusalem vid denna tid; spädbarn övergavs av desperata mödrar och fattiga, som inte hade råd att försörja dem. De tre damerna blev förskräckta över de villkor, som de judiska mödrarna och deras barn levde under. De återvände till London övertygade om behovet av att organisera judiska kvinnor i en internationell organisation för att hjälpa sina systrar i Sion. Resultatet blev etablerandet av en kvinnoorganisation i juli 1920, Histadrut Nashim Ivriot (Organisationen för Hebreiska kvinnor), som så småningom utvecklades till WIZO. Två år senare kunde WIZO öppna sin första barnavärdscentral, Tipat Chalav (mjölkdroppe) i Palestina.
1921-1948
Yishuv omfattade alla olika aspekter av samhällslivet och ur Yishuv växte så småningom flera av dagens israeliska politiska partier fram. Framträdande personer i Yishuv var redan tidigt David Ben-Gurion och Chaim Weizmann, den förre Israels förste premiärminister och den senare landets förste president.
Vid början av mandattiden existerade det fyra huvudsakliga politiska block. Det bäst organiserade blocket var arbetarrörelsen, som på 1920-talet endast omfattade två grupper: Achdut Ha-Avodah och Ha-Po'el Ha-Tsair. Det andra blocket kallades för Ezrachim (hebreiska för "medborgare", "civilist") och bestod bland annat av sådana organisationer som Bondeförbundet och Hantverksförbundet. Det tredje blocket var sammansatt av de sefardiska och orientaliska etniska grupperna. Det fjärde blocket, som var det religiösa, bestod av två olika grupper: Ha-Mizrachi samt icke-sionistiska, ultra-ortodoxa grupper. Efter att de ultra-ortodoxa grupperna bröt med det organiserade Yishuv, sökte sig Ha-Mizrachi över till Ezrachim-blocket. De sefardiska judarna och andra etniska grupper delade upp sig mellan arbetarblocket och Ezrachim så att det organiserade Yishuv vid mitten av 1920-talet bestod av två politiska block: Arbetarna och Ezrachim. 1925 bildades Revisioniströrelsen av Ze'ev Jabotinsky. Partiet bildades som en protest mot sioniströrelsens ledarskap, främst Chaim Weizmann, och man ansåg att sionisterna borde ändra sin politik gentemot engelsmännen, som man ansåg för vek och undfallande. Under hela Yishuv-perioden befann sig Revisionisterna i ständig konfrontation med arbetarrörelsen och 1935 lämnade partiet WZO och etablerade New Zionist Organization. Revisionisterna organiserade en fackföreningsrörelse, Histadrut Ha-Ovdim Ha-Leumiim, i konkurrens med Histadrut, vars monopol på arbetsmarknaden man motsatte sig. Man organiserade också en sjukkasseförening, Kupat Cholim Leumit, och gav indirekt sitt stöd till Etzel (Irgun TZvai Leumi), en underjordisk försvars- och motståndsorganisation. New Zionist Organization genomförde förhandlingar med Polen och Rumänien för att kunna evakuera den judiska befolkningen i de båda länderna till Palestina. Man organiserade och uppmuntrade illegal invandring till landet sedan engelsmännen infört sina restriktioner mot judisk invandring på 1930-talet. Revisionisterna spelade en framträdande roll i det väpnade judiska motståndet mot nazisterna i Europa och organiserade motståndsverksamhet i judiska ghetton.
1946 återvände Revisionisterna till WZO och två framträdande revisionister var bland dem som undertecknade Israels självständighetsförklaring. Revisionisterna ställde upp i det första valet till Knesset 1949, men lyckades inte erhålla tillräckligt många röster för att bli representerade. Det blev i stället Cherut-partiet, som bildades 1948 av ledarna för Etzel, som fick representera de nationalistiska krafterna i det första israeliska folkvalda parlamentet. Ur de hårda förhållandena och med inspiration av socialistiska idealutvecklades kibbutz-rörelsen.
Den första kibbutzen, Degania, grundlades 1909 strax söder om Gennesarets sjö. Denna typ av jordbrukskooperativ var nödvändiga för att judarna skulle kunna överleva i den bistra och många gånger fientliga omgivningen. Det kollektiva arbetet var en förutsättning för att kunna lyckas odla upp malariaträsken i norr och ökenlandet i söder. Det var dessutom lättar för ett stort kollektiv att försvara mot rövarband och arabiska nationalister, vilka motsatte sig den judiska invandringen.
Efter första världskriget tog den judiska invandringen fart på nytt och under den tredje aliyan, 1919-1923, invandrade 35.000 judar till Palestina, av vilka några hade utvisats av turkarna. Den fjärde aliyan ägde rum under åren 1924-28 och brukar kallas för "Grabatsky-aliyan" efetr den polske premiärministern, som bar ansvaret för hårda ekonomiska pålagor på judarna i Polen. 1924 anlände 62.000 judar till Palestina från Polen och 1928 var antalet judar i landet 155.000, drygt 16% av den totala befolkningen.
Mellan åren 1929 och 1939 talar man om den femte aliyan och den nådde sin kulmen 1933-36. Under denna aliya kom nära 250.000 judar till Palestina från Europa, bland annat till följd av nazisternas makttillträde i Tyskland och den därpå följande antisemitiska politiken. Det var också under denna period som den s.k. Ungdoms-aliyan satte igång. Från 1934 framtill krigsutbrottet 1939 var nära 5.000 judiska barn från Centraleuropa tvungna att lämna sina föräldrar, som inte kunde skydda dem. Under kriget och ett par år efter (1939-48) flydde omkring 25.000 ungdomar från en allt vidare cirkel av fientliga länder, med knappt mer än livet i sitt bagage.
Motsättningarna mellan judar och araber hårdnade under senare delen av 1920-talet och kulminerade 1929, då arabiska nationalister mellan den 23 och 26 augusti, dödade 133 judar och sårade ytterligare 339. I striderna mellan judar och araber blev den brittiska mandatmakten inblandad och även engelsmännen fick vidkännas förluster i döda och sårade. I det brittiska fängelset i Jerusalem internerades både judiska och arabiska motståndsmän och den sysselsättning de hade under fängelsetiden var bland annat att tillverka gravstenar - åt britterna.
Våldsamheterna kulminerade under det som brukar kallas för "den arabiska kampanjen", 1936, och under de fyra månader, som kampanjen pågick, rådde i det närmaste fullständig anarki i Palestina. Över 100 judar dödades eller sårades under våldsamheterna. Engelsmännen hade påtagliga svårigheter med att upprätthålla lag och ordning och i de sammandrabbningar, som ägde rum mellan engelska soldater och araber, dödades fler än 100 araber och 33 engelsmän.
Även om det förekom många och ibland omfattande sammandrabbningar mellan judar och araber, var det britterna, som var värst utsatta. Mandatmakten var impopulär, både bland judar och araber, och ökade år efter år sin militära styrka i området. 1946 gick det en brittisk polis eller soldat på 18 invånare. 1947 var förhållandet en polis eller soldat på 13 invånare.
Andra världskriget
Oroligheterna i Palestina fortsatte framtill andra världskriget, då en period av relativt lugn inträdde. I maj 1939, några månader innan kriget bröt ut, utfärdade Storbritannien, i strid med NF:s mandatstadga, ett s.k. White Paper, som reglerade den judiska invandringen till Palestina och begränsade judarnas rätt att förvärva mark i landet. Enligt detta dokument skulle sammanlagt ytterligare 75.000 judar få invandra under en femårsperiod, varefter all ytterligare judisk invandring var beroende av arabiskt samtycke. Från och med introduktionen av britternas White Paper talar man om två sorters invandring, eller aliya: den officiella, tillåtna aliyan, "aliya alef"; och den illegala, "aliya bet". Aliya bet organiserades och leddes av Kommittén för Illegal Invandring, en avdelning inom den judiska försvarsorganisationen Haganah (hebreiska för "försvar"), skapad av Ben-Gurion. Kommittén blev senare känd under namnet Mossad (hebreiska för "institut" eller "institution"). Mossad lyckades föra ut flera tusen judar ur Europa innan kriget bröt ut och hindrade fortsatt verksamhet.
Under hela kriget, då judar över hela världen förföljdes, och tyskarna drev sin utrotningskampanj mot det judiska folket, vidhöll engelsmännen sin restriktiva invandringspolitik och stängde ute judarna från Palestina. Trots den engelska politiken valde många av de bofasta judarna i Palestina att ställa upp på Englands sida i kampen mot Tyskland och nazismen och Etzel och Haganah uppmanade sina medlemmar att ta värvning i den engelska armén. Judiska brigader slogs mot tyskarna både i Europa och Afrika.
Under andra världskriget invandrade sammanlagt 50.000 judar med tillstånd enligt britternas White Paper och ytterligare ca. 12.000 kom in i landet som "ma'apalim" (illegala invandrare). Efter kriget, när betydligt fler än 100.000 judar satt i läger för DPs (Displaced person) i Europa och flera hundra tusen var flyktingar, tillät engelsmännen endast 1.500 judar per månad att invandra till Palestina, bland dem de ca. 15.000 ma'apalim, som suttit i fångläger på Cypern sedan de fångats av engelsmännen under försök att ta sig in i landet illegalt.
Den brittiska attityden till judisk invandring till Palestina framgår av ett brev, som Storbritanniens representant i FN skickade till FN:s generalsekreterare den 23 maj 1947. I detta brev framställer Storbritannien en begäran till FN:s medlemsstater om att dessa skall införa begränsningar i judars rätt att resa genom, eller från respektive lands territorium om man kan misstänka att judarna har för avsikt att bege sig till Palestina:
"5. "I am, therefore, instructed to request you to appeal to all Member States to take the strictest precautions, in so far as they are concerned, to prevent the transit through their territory and the departure from their ports of Jews attempting to enter Palestine illegally."
Efter andra världskriget återupptogs fientligheterna i Palestina mellan judar, araber och engelsmän. Kampen hårdnade betydligt och det framstod allt klarare att Storbritannien inte kunde klara av uppgiften som mandatmakt. I mitten av februari 1947 meddelade den brittiska regeringen att man avsåg att hänskjuta Palestinafrågan till FN och den 28 april samma år samlades FN:s generalförsamling för att behandla frågan. Man beslutade att sända ut en kommission för att studera förhållandena i Palestina och till ordförande för kommissionen, UNSCOP, (United Nations Special Committee on Palestine) utsågs justitierådet Emil Sandström från Sverige.
UNSCOP:s arbete krävde, för att bli framgångsrik och för att ge en rättvisande bild av förhållandena, att samtliga inblandade parter gav sitt stöd till och samarbetade med kommissionen. Både mandatmakten och Jewish Agency stödde kommissionens arbete och några egentliga samarbetssvårigheter förekom inte på den sidan. Det visade sig däremot att araberna inte hade för avsikt att samarbeta med FN i en verksamhet, som de uppfattade som djupt orättfärdig. Den 13 juni 1947 skickade Jamal Husseini, vice ordförande i Arab Higher Committee följande telegram till FN:s generalsekreterare Tryggve Lie:
"Arab higher committee Palestine desire convey to United Nations that after thoroughly studying the deliberations and circumstances under which the Palestine fact-finding committee was formed and the discussions leading to terms of reference they resolved that Palestine Arabs should abstain from collaboration and desist from appearing before said committee for following main reasons - firstly United Nations refusal adopt natural course of inserting termination mandate and declaration independence in agenda special UN session and in terms of reference secondly failure detach Jewish world refugees from Palestine problem thirdly replacing interests Palestine inhabitants by insertion world religious interests although these are not subject of contention - furthermore Palestine Arabs natural rights are self-evident and cannot continue to be subject to investigation but deserve to be recognised on the basis of principles of United Nations charter."
I en radiosändning från Palestine Broadcasting Service den 16 juni 1947 kl. 13.30 redogjorde UNSCOP:s ordförande för kommissionens arbetsuppgifter och ambitioner. I det sammanhanget utfärdade man en inbjudan till vem som helst i Palestina, som hade synpunkter på situationen där, att ta kontakt med UNSCOP och framföra sina åsikter, muntligt eller skriftligt:
"... the Committee earnestly hopes for full co-operation in its task from all elements in the population. [...] ... I would call attention to our Press Release No. 1 of 4th June, 1947, before our arrival here, in which all organizations or persons so desiring were urged to prepare for the Committee at the earliest possible date, written statements setting forth their views. Persons wishing to be heard orally were also invited to submit in writing their requests for hearing. We repeat that invitation... We trust that this invitation will be received in the spirit in which it has been extended. We seek here information only, as the essential basis for our conclusions and we sincerely trust that all parties concerned will willingly and in good spirit provide us with it."
Denna radiosändning gjorde emellertid inget djupare intryck på Arab Higher Committee och den 8 juli ansåg sig Emil Sandström vara tvingad att skriftligen ta kontakt med Jamal Husseini för att om möjligt få araberna att ändra sin negativa inställning till samarbete med UNSCOP. I sitt brev till Husseini skrev Sandström bland annat följande:
"The Committee has noted with regret this decision by the Arab Higher Committee. In this connexion, your attention is called to my statement broadcast from the Palestine Broadcasting Service Studio on 16th June, at which time I emphasized that 'the Committee earnestly hopes for full co-operation in its task from all elements in the population'.
On behalf of the Committee, i repeat to the Arab Higher Committee this invitation for full co-operation. The Committee would welcome expressions of the views of the Arab Higher Committee."
Redan den 10 juli lämnade Arab Higher Committee följande svar på UNSCOP:s inbjudan till araberna att samarbeta:
"The Arab Higher Committee, after discussing the renewed invitation of the chairman of the United Nations Special Committee On Palestine for the full co-operation of the Arab Higher Committee, finds no reason for reversing their previous decision submitted to the secretary-general of the United Nations of June thirteenth 1947."
FN:s delningsplan
Den 31 augusti var kommissionen klar med sitt arbete och lade fram sin rapport. I den förslogs att Palestina skulle delas i en arabisk och en judisk stat. Jerusalem skulle ställas under internationell förvaltning och hela landet skulle bilda en ekonomisk union.
Den 29 november 1947 samlades FN:s generalförsamling för att rösta om delningsförslaget (resolution 181). FN:s radiostation i Flushing Meadow på Long Island i New York direktsände hela debatten pm Palestinas framtid. Sändningen kunde avlyssnas bland annat i Tel Aviv, där man ställt upp högtalare på Mugrabi-torget så att de tusentals judar som hade samlats där kunde följa omröstningen i generalförsamlingen. För att "påverka" FN-delegaterna i en positiv riktning hade överrabbinerna i Palestina författat en särskild bön, som bads vid Klagomuren under fredagens morgongudstjänst. Bönen hade ungefär denna lydelse: "Sänd Ditt Ljus och Din Sanning till folkens representanter som sitter i domarsätet, så att de må se Israels rättfärdighet".
Omkring midnatt förelåg det slutliga resultatet av omröstningen. Av FN:s 57 medlemsstater hade 33 röstat för en delning av Palestina, 13 av medlemmarna hade röstat mot förslaget och 11 stater hade lagt ned sina röster. De 13 nej-rösterna kom från arabstaterna, Indien och Pakistan (som själva hade uppstått genom delning samma år), Turkiet, Kuba och Grekland, för att nämna några. Mandatärmakten Storbritannien lade ned sin röt och Siam (nuvarande Thailand) hade inte lyckats hitta till möteslokalen. Sverige och övriga nordiska länder (utom Finland, som inte var medlem i FN) röstade för delningsplanen.
Ordföranden i UNSCOP, Emil Sandström, skickade följande brev till Jerusalem med anledning av omröstningsresultatet:
Stockholm 12 december 1947
To:
Mr. Moshe Zertok
Executive of the Jewish Agency,
Jerusalem
Dear Sir,
I thank You so much for Your kind telegram from New York.
I congratulate You and the Jewish people on obtaining the result
in the UN and send my best wishes for Erets Israel.
Yours very sincerely
Emil Sandström
FN:s delningsbeslut, som mottogs med gränslöst jubel av judarna i Palestina, ledde omedelbart till strider mellan judar och araber. Under de tolv dagar som följde på delningsbeslutet dödades 79 judar av araber över hela Palestina. Under samma period dödades 32 araber, några av engelsmännen, andra av judarna. Den brittiska polisen och militären fick allt svårare att upprätthålla ordningen och våldsamheterna fortsatte året ut. Den 8 december sammanträdde Arabförbundet i Kairo, där man fattade beslut om att tills vidare inte ingripa med militärmakt i Palestina, men att däremot gerillastyrkor skulle utrustas och sändas dit för att bekämpa judarna. De reguljära arméerna skulle dock, enligt Arabförbundets beslut, hållas redo för omedelbar aktion om gerillastyrkornas läge skulle kräva det eller om främmande grupper intervenerade.
Den 11 december tillkännagav den brittiska regeringen sitt beslut att överlämna Palestinamandatet redan den 15 maj och att slutföra evakueringen den 1 augusti 1948. Detta var en ändring i de brittiska planerna, som ursprungligen gick ut på att mandatet skulle överlämnas den 1 augusti, varefter en judisk och en arabisk stat skulle bildas den 1 oktober 1948. De våldsamma oroligheterna i Palestina efter delningsbeslutet och Arabförbundets beslut i Kairo den 8 december var de främsta faktorerna, som gjorde att britterna ville lämna Palestina så fort som möjligt. Under perioden från den 12 december till den 31 december tilltog våldsamheterna från båda sidor och ytterligare 126 judar dödades av araberna och 90 araber fick sätta livet till. Arabiska angrepp på judar besvarades med judiska angrepp på araber. Ett typiskt exempel utgörs av dådet i Haifa den 30 december, då 6 araber dödades av en bomb som kastades av judiska motståndsmän. De dödade arabernas kamrater stormade då en judisk fabrik i staden och dödade 36 judar som hämnd.
Året 1948 blev ännu blodigare än det föregående och under månaderna framtill den 14 maj dödades omkring 500 judar, minst lika många araber och ett femtiotal brittiska soldater i våldsamheter, som mer och mer började likna regelrätt krigföring. I mars och april började reguljära syriska och irakiska förband att deltaga i striderna och det strategiskt viktiga Kastel, utanför Jerusalem på vägen till Tel Aviv, ockuperades i slutet av mars av syriska och irakiska trupper, liksom Jaffa, Tel Avivs arabiska granne.
Stefan Dominique
<< Tillbaka till konflikten 
